Torbjörn Johansson


Mobiltelefon: 0707 81 65 29
Hemsida: www.torbjorns.com
E-post:

The Color Of My Eye.

Färgfabriken 111125- 120115

Det handlar om rum det handlar om vägar ut och in i rum, och inte minst handlar det om utställningsrummets betydelse för konsten. Det är en språklig attack som liknar musikalisk improvisation. Olika egenskaper undersöks. Färgernas klarhet, deras substans, och också deras möjlighet att skapa illusion, bryta gränser, ja, till och med ifrågasätta om dörrarna är sken eller funktion.
Det rör sig dubbeltydigt om volym – rumslig och i betydelsen lågmäld mot högljudd. I allt detta skiftar innebörden; det är ett utbrytningsförsök.Vi rör oss kanske i en värld av baksidor. Något alldeles intill tränger in, det syns fysiskt, skinande, påträngande, men är omöjligt att ge grammatikalisk begriplighet. Öppningens baksida tar över. Var går vi in? Imitation av en föreställning. Kanske öppningen inte var så avgörande, om den nu syns speglad. Dörrarna säger att de inte är dörrar, färgen förnekar dem, men de avslöjar inte vad som finns bakom. Märkligt nog gör de oss intensivt intresserade av att ta reda på vad som döljs?
Ännu en möjlig öppning, eller ett sken bara. Färgen tränger in och försvinner. Förflyttningen sker i det invanda. Jag kan inte värja mig från upplevelsen av plötsligt våld. Den expressiva utsträckningen av färgen (gult – varning) säger också stopp, halt; i den största rörelsen upphör formen. Det är dock ingen anledning till pessimism.Explosiv öppning, färgen fysisk. Vägrar godta det ena eller det andra. Här är det tydligast, hur den inte bara vänder sig till modernitetens vita idealform, kuben, utan också vill förinta den. Kanske ett detournement – i så fall, tag fram en spegel!
Erfarenheten av volym är i dag också musikaliska, det handlar om högt och lågt som betydelsebärare, Ikeda vs Merzbow. När färgen pressas genom golvplankorna uppstår rörelser och krafter utanför volymen, kuben, rummet. I det tysta, men skönjbara, för att sedan väl inne med sin kolorit öka trycket. Se där dubbelheten i volymen.
Att måla en linje med handen är en uttalat retorisk gest; vill skapa igenkännandets förtroende, kanske bjuda till gemenskap. Men det är och förblir en gest, en kulturell handling, som närmar sig det atavistiska.

Eller en loop, där färgen målas över om och om igen. En handling som klär av retoriken som naken upprepning, därför att retorik egentligen inte har plats i konsten.
Torbjörn Johansson angriper och förändrar givna rum. Deras till synes självklara gränser upplöses. Finns dörrarna, vad döljs i så fall bakom dem. Det fasta löses upp i färg och illusion. Inte ens upprepningen duger som försäkring, att allt är som det ska. Genomskådade möjligheter motsäger inte ett öppet sinne.

Thomas Millroth