Lisa Gerdin

  En rigorös ordning intill det vilda. Inte så att de är varandras fiender för under ordningen lever det vilda och i det vilda råder vissa gränser.

 Lisa Gerdins hantverk är objektivt och exakt. Skala och format bestäms av givna standardmått: så utgår höjd och bredd i Obstaclefrån byggindustrins mått för dörrar och trösklar. Teckningarna liknar sakliga arkitektritningar, utförda med linjal och 0,3 eller 0,5 mm blyertsstift. Ändå vibrerar en underliggande spänning i linjernas spår av pennans ojämna tryck, små seismografiska rörelser.

Den strikta saklighetens poetik bevarar konstverkets integritet och hemlighet. Verket sluter sig kring sin mångtydighet.

 I Chamberrör vi oss runt ett montage av en stol och ett bord i två variationer, placerade mitt emot varandra och reducerade till sina elementära geometriska skelett. Här skymtar ett släktskap med den amerikanske minimalisten Don Judd som upphävde gränsen mellan skulptur och möbel. Men trots sin rena avskalade form väcker Chamberobönhörligt associationer, mina förnimmelser kan vandra mellan barndom, funktionalism, disciplinering, rättssal. 

 Så enkla och vardagliga ting: en tågräls, en stol, ett bord, ett hus utan väggar. Hur kan så avskalade föremål rymma en sådan dramatik?

 Också en trivial tröskel ruvar på betydelser. Bävan att stå på tröskeln till något okänt… Tröskeln både avskiljer och inbjuder att gå vidare, en passage mellan människa och människa, eller i antikens tempel mellan profant och heligt, vardag och transcendens. Bär också den sekulära tröskeln i ett miljonprogram sådana minnen?

 I en serie teckningar och målningar varierar Lisa Gerdin olika profiler av en tröskel. I målningarna har hon använt ett underlag av ådrad plywood och sparat ut formen av en tröskels arkitektur; den inhägnas av ett omgivande fält tunn svart oljefärg som på en gång släcker ådringen och låter den anas. Det ådrade träets organiska former är den linjära geometriska ordningens motpol; de var en gång underlaget för surrealisten Max Ernsts frottages. I ådermönstret alstras drömsyner, flammande eldslågor eller märkliga skogslandskap som ilar förbi genom tågfönstrets rektangel. Det vilda intill ordningen.

Peter Cornell